the greatest view

Dagen är här. Då jag skriver en liten sammanfattning om hur förlossningen gick. Kanske kan vara lämpligt att meddela också att vi nu fått en liten E, som i detta nu ligger och halvsover i en soffa brevid mig. Så fin att se på, förstås. Kan inte se mig mätt på detta fantastiska mirakel. Tänk att vi låg med varandra och ut kom detta. Älskar hur naturen fungerar. 

 

Tisdagen den 23 oktober var vi på överburenhetskontroll. Jag var helt inställd på att få gå till 42+6 som man får lov att göra där jag bor. CTG, UL & undersökningen visar att bebisen mår bra och att jag är öppen nästan två centimeter (tror jag, minnet sviker när detaljer ska kommas ihåg) och det beslutas om att vi ska komma in i morgon bitti för att bli igångsatta, och att det är såpass mycket på väg att de kommer sätta in en bard-kateter. förvånade men nöjda och förväntansfulla beger vi oss hemåt och pratar om att livet aldrig mer kommer att bli sig likt, att vi kommer att bli föräldrar innan helgen. För ja, vi är inställda på att det kommer att ta tid, antagligen flera dagar. Det är lika bra att inte hoppas för mycket kommer vi överens om.

Väl hemma får vi tid att städa och packa i ordning bb-väskan för hundrade gången. Jag lägger ner lite större kläder också eftersom jag är helt säker på att de i strl 50 som vi packat ner kommer att vara jättemycket för stora.

Helt plötsligt slår jag upp ögonen, klockan är 5. Först klockan 6 hade vi tänkt att vakna men jag ger mig själv tid att ta det lugnt, att duscha i lugn och ro, för vem vet när jag kan göra det nästa gång? Tar en bild på J i mörkret när han fortfarande sover och postar på instagram. Skriver något i stil med att i morgon är en ny, helt annan dag. Vet inte om någon vet vad jag syftade på, men det kändes fint att få manifestera det på något sätt.

Vi äter frukost och klockan blir 7. Blivande farmor kommer och hämtar oss och vi är där tidigt, redan 7.15. Jag vill inte riktigt gå in utan vi står utanför i kylan och kramas, peppar varandra och bara är. Vi två.

 

Väl inne på förlossningen skrivs vi in av en helt fantastisk barnmorska som även hon ber oss att vara utrustade med tålamod, mycket tålamod. Vid 9 kommer en läkare säger hon, och då ska vi åckså bli igångsatta. Hon frågar om vi vill ha smörgås eller något annat att fika på, men vi tackar nej. Vi vill nog bara vara lite till. På rum 7 på normalförlossningen installerar vi oss med allt bröte vi har med. Jag har tom köpt tofflor på ikea speciellt för detta tillfället. Lila till mig och rosa till J. Kommer inte ihåg om de sätter CTG redan nu, tror inte det. När klockan blir närmare 10 kommer i alla fall läkaren, med ett helt entourage givetvis. Ner med byxor, pill pill och förklara vad som känns och inte känns inuti mig. Nu är jag tydligen bara öppen 1 cm och det går inte alls att få in en kateter. Det blir prostaglandingel istället. Börjar gråta och känner att det här är världens bakslag och att min livmoder kanske inte alls fixar detta, när den tom sluter sig så fort det vankas förlossning. Karin är så bra och förklarar att det är bra att det får lov att ta tid, att bebisen inte behöver stressa fram. Blir koplad till CTG och får gelen satt bakom livmodertappen. Karin är mjuk och duktig. Hon säger att hon försöker vara varsam eftersom hon såg hur obehagligt jag faktiskt tyckte det var när doktorn rotade runt. Jag gillar henne, Karin!

Efter en timma blir jag bortkopplad från maskinerier och åter igen uppmanad att vara rustad med tålamod. Vid 17 ska en ny bedömning göras och troligtvis en ny dos prostaglandin ges som får verka över natten.

äter lunch, går till sjukhusbiblioteket och är tillbaka vid 14. Då ska jag kopplas på CTG igen och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör. Dricker kaffe och tar det lugnt. Kanske sover vi lite, jag minns inte alls.

 

Någon gång efter 15 kommer ny bm in, hon har en student med sig som heter Laleh och jag blir helt övertygad om att det är artisten Laleh som håller på att skola om sig. Givetvis säger jag ingenting om detta.

Får ett gott intryck av dem, de verkar mjuka båda två. Helt plötsligt är det dags för ny undersökning och gelen har visst gjort sitt för nu ska fosterhinnan tas. Blir lite rädd men samtidigt glad eftersom det faktiskt går framåt. Oroar mig för att J inte ska få sova, utan spendera en himla massa tid i den där obekväma stolen. Någon mer kommer in och klämmer ashårt på min mage, oklart varför men samtidigt petar bm hål på mig och det blir blött. Inte alls som jag tänkt dock. Det kom inte så mycket. Klart och fint var det, bebis mår alltså bra. Skönt!
 Student-bm frågar om vi vill ha in en kanna saft och jag säger tack men nej tack och förklarar att jag inte är så förtjust i den där körsbärssaften man alltid får på sjukhus. En stund senare kommer hon in med jordgubbssaft som hon letat upp. Blir lite kär, och får lite ont.

From nu är allting väldigt luddigt tidsmässigt och med stor sannolikhet stämmer inte min uppfattning överens med verkligheten, men det är kanske mindre viktigt egentligen.

 

Vid 18 får jag lustgas av snälla Laleh och den fungerar litegrann. Bara en stund dock. Får panik av smärtan och känner att det inte kommer att gå, att jag inte kommer att klara det här enbart med lustgas och den där profylaxen är som bortglömd. Ber om EDA trots att det står att jag inte vill ha. Mäter rädslan för nålar mot smärtan och det är ingen tvekan om att bedövning är den enda rätta vägen.

Efter en stund kommer narkosläkaren in, minns att jag inte behövde vänta så länge. Han är medveten om att jag är extremt nålrädd och beter sig trots det på ett väldigt klumpigt sätt och lyckas givetvis inte sätta bedövningen rätt alls. En annan läkare kommer in och efter lite pill är det gjort. Har pumpen kopplad i ryggraden och får andas ut. Med EDA och lustgas känner jag att det är hanterbart, att det är ungefär så som jag hade tänkt att det skulle vara utan. Jag minns denna tid som ganska okej, men jag tror att J är av en annan uppfattning. Jag var nog mer smärtpåverkad än vad jag vill minnas. Öppnar mig i alla fall från 5 till 9 cm på lite mer än 30 minuter, så kanske är det inte så konstigt att jag har ont.

Vid 22 känner jag helt plötsligt att nej, nu måste jag trycka på. Det enda jag minns är att bm säger att det inte är riktigt dags än, men att jag får lov att göra det om jag måste, och det måste jag. Det blir bara värre och värre men jag minns i efterhand att jag tar krystvärkarna ganska bra med lustgas. Vet dock att det inte riktigt stämmer. Även här har jag mer ont än vad hjärnan vill påminna mig om.

Blir undersökt med jämna mellanrum och det går sakta framåt, även bebisen inte är riktigt nere. Hon säger till oss att hon kommer att kalla på hjälp när bebisen är på väg att komma ut och det enda jag tänker på är att hon aldrig ringer efter någon. Känner att jag kommer få ligga här i en evighet och krysta. Vet att jag vid flera tillfällen svär och skriker att jag inte klarar det mer, att jag faktiskt dör nu. Jag vet inte säkert men gissar att det var så jag kände där och då.

Helt plötsligt ber hon J larma på väggen och en uska i stora fina glasögon kommer in. Jag vet inte vad som händer nu, men elektroden på bebisens huvud rycks loss och det kommer in en bm till som ska fästa den. Hon går förbi där nere för att komma till andra sidan och säger till dem att nej, det är ingen idé. Den här bebisen vill ju ut nu. De håller isär mina ben och jag trycker av bara helvete. Det kommer en värk till och jag krystar. Samtidigt som jag känner att någon håller emot. Blir svinsur och frågar skrikandes vad de håller på med. Sen är bebisen ute. J lägger upp på bröstet och herregud. Där ligger världens kladdigaste finaste bebis. Blir så himla rädd för att hon skriker och tror att hon ska dö. Men det gör hon inte. För ja. En hon är det ju visst.

Jag ska sys och ber om ordentligt med bedövning. Känner ingenting men tar lustgas ändå, bara för att jag kan och för att jag ska slippa vara nervös. Hela tiden med det lilla livet på magen.

Bara litegrann har jag brustit, får inte veta hur många stygn som sys eftersom de tydligen syr paralellt och det är svårt att räkna, men i journalen står det 1:a gradens bristning och jag antar att det är ganska lite.

Allt som ska grejas med grejas med och det är nog först när vi blir lämnade ifred med varandra och det här nya livet som det faktiskt går upp för mig vad som har hänt. Att hon ligger på mig istället för i mig.

Älskade lilla barn, och älskade J.

 

Utan J hade det här aldrig gått. Han fanns där för mig hela tiden, trots att jag inte ville ha honom nära, ha honom nära, på den stolen eller på den sidan. Han såg mig genomlida detta och kände sig så maktlös. Jag känner en enorm lycka över att han fanns där, och att vi gjorde detta tillsammans. Vi har bara vuxit som par och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. För det vi har gjort. För det som ligger och drömmer om mat just nu. Så ja, här sätter jag punkt för denna röriga och ovälskrivna historia. Snart vaknar världens bästa barn och då blir det amningsmys.