the greatest view

En alldeles vanlig dag är det idag. Igår också. Det var flera dagar sedan jag faktiskt kände mig gravid. Nu känns allting bara precis som det alltid har gjort. Jag vet inte om det betyder att jag kommit in i ett nytt skede av graviditeten eller om jag faktiskt har förlorat barnet i magen. Inga synliga tecken har gjort sig tillkänna men jag har läst att det ibland går fler veckor från det att barnet dör till att man får själva missfallet. Kanske är det rädslan efter fallet som spökar, för trots att jag föll på rygg så kan det nog ha skadat ändå. Jag vet inte. Önskar man hade fått gå på ultraljud varje dag för att försäkra sig om att allting står rätt till. Imorgon blir det mvc igen, hoppas jag kan få lite klarhet där.

Det ligger ett barn i min mage. Ett till synes friskt och välmående barn på 57.4 mm. Det var ett omvälvande möte far, mor och hen emellan. Jag tror att det var där och då det gick upp för mig att vi verkligen ska bli föräldrar. Att vårt barn faktiskt ligger där och har ett hjärta som slår. Det är så konstigt och helt fantastiskt.

Annars är läget ungefär som tidigare. Jag har börjat må illa igen, mycket på grund av sura uppstötningar och en öppen magmun. Det känns ändå okej. Nu vet jag ju att det är värt det, och som min fina vän sa till mig förut så är det ju faktiskt ett gott tecken att må väldigt illa eftersom det betyder att hormonflödet är stort och då förhoppningsvis bebis är välmående.