Vår lilla alien.
Det ligger ett barn i min mage. Ett till synes friskt och välmående barn på 57.4 mm. Det var ett omvälvande möte far, mor och hen emellan. Jag tror att det var där och då det gick upp för mig att vi verkligen ska bli föräldrar. Att vårt barn faktiskt ligger där och har ett hjärta som slår. Det är så konstigt och helt fantastiskt.
Annars är läget ungefär som tidigare. Jag har börjat må illa igen, mycket på grund av sura uppstötningar och en öppen magmun. Det känns ändå okej. Nu vet jag ju att det är värt det, och som min fina vän sa till mig förut så är det ju faktiskt ett gott tecken att må väldigt illa eftersom det betyder att hormonflödet är stort och då förhoppningsvis bebis är välmående.
