the greatest view

Dagen är här. Då jag skriver en liten sammanfattning om hur förlossningen gick. Kanske kan vara lämpligt att meddela också att vi nu fått en liten E, som i detta nu ligger och halvsover i en soffa brevid mig. Så fin att se på, förstås. Kan inte se mig mätt på detta fantastiska mirakel. Tänk att vi låg med varandra och ut kom detta. Älskar hur naturen fungerar. 

 

Tisdagen den 23 oktober var vi på överburenhetskontroll. Jag var helt inställd på att få gå till 42+6 som man får lov att göra där jag bor. CTG, UL & undersökningen visar att bebisen mår bra och att jag är öppen nästan två centimeter (tror jag, minnet sviker när detaljer ska kommas ihåg) och det beslutas om att vi ska komma in i morgon bitti för att bli igångsatta, och att det är såpass mycket på väg att de kommer sätta in en bard-kateter. förvånade men nöjda och förväntansfulla beger vi oss hemåt och pratar om att livet aldrig mer kommer att bli sig likt, att vi kommer att bli föräldrar innan helgen. För ja, vi är inställda på att det kommer att ta tid, antagligen flera dagar. Det är lika bra att inte hoppas för mycket kommer vi överens om.

Väl hemma får vi tid att städa och packa i ordning bb-väskan för hundrade gången. Jag lägger ner lite större kläder också eftersom jag är helt säker på att de i strl 50 som vi packat ner kommer att vara jättemycket för stora.

Helt plötsligt slår jag upp ögonen, klockan är 5. Först klockan 6 hade vi tänkt att vakna men jag ger mig själv tid att ta det lugnt, att duscha i lugn och ro, för vem vet när jag kan göra det nästa gång? Tar en bild på J i mörkret när han fortfarande sover och postar på instagram. Skriver något i stil med att i morgon är en ny, helt annan dag. Vet inte om någon vet vad jag syftade på, men det kändes fint att få manifestera det på något sätt.

Vi äter frukost och klockan blir 7. Blivande farmor kommer och hämtar oss och vi är där tidigt, redan 7.15. Jag vill inte riktigt gå in utan vi står utanför i kylan och kramas, peppar varandra och bara är. Vi två.

 

Väl inne på förlossningen skrivs vi in av en helt fantastisk barnmorska som även hon ber oss att vara utrustade med tålamod, mycket tålamod. Vid 9 kommer en läkare säger hon, och då ska vi åckså bli igångsatta. Hon frågar om vi vill ha smörgås eller något annat att fika på, men vi tackar nej. Vi vill nog bara vara lite till. På rum 7 på normalförlossningen installerar vi oss med allt bröte vi har med. Jag har tom köpt tofflor på ikea speciellt för detta tillfället. Lila till mig och rosa till J. Kommer inte ihåg om de sätter CTG redan nu, tror inte det. När klockan blir närmare 10 kommer i alla fall läkaren, med ett helt entourage givetvis. Ner med byxor, pill pill och förklara vad som känns och inte känns inuti mig. Nu är jag tydligen bara öppen 1 cm och det går inte alls att få in en kateter. Det blir prostaglandingel istället. Börjar gråta och känner att det här är världens bakslag och att min livmoder kanske inte alls fixar detta, när den tom sluter sig så fort det vankas förlossning. Karin är så bra och förklarar att det är bra att det får lov att ta tid, att bebisen inte behöver stressa fram. Blir koplad till CTG och får gelen satt bakom livmodertappen. Karin är mjuk och duktig. Hon säger att hon försöker vara varsam eftersom hon såg hur obehagligt jag faktiskt tyckte det var när doktorn rotade runt. Jag gillar henne, Karin!

Efter en timma blir jag bortkopplad från maskinerier och åter igen uppmanad att vara rustad med tålamod. Vid 17 ska en ny bedömning göras och troligtvis en ny dos prostaglandin ges som får verka över natten.

äter lunch, går till sjukhusbiblioteket och är tillbaka vid 14. Då ska jag kopplas på CTG igen och sedan vet jag inte riktigt vad vi gör. Dricker kaffe och tar det lugnt. Kanske sover vi lite, jag minns inte alls.

 

Någon gång efter 15 kommer ny bm in, hon har en student med sig som heter Laleh och jag blir helt övertygad om att det är artisten Laleh som håller på att skola om sig. Givetvis säger jag ingenting om detta.

Får ett gott intryck av dem, de verkar mjuka båda två. Helt plötsligt är det dags för ny undersökning och gelen har visst gjort sitt för nu ska fosterhinnan tas. Blir lite rädd men samtidigt glad eftersom det faktiskt går framåt. Oroar mig för att J inte ska få sova, utan spendera en himla massa tid i den där obekväma stolen. Någon mer kommer in och klämmer ashårt på min mage, oklart varför men samtidigt petar bm hål på mig och det blir blött. Inte alls som jag tänkt dock. Det kom inte så mycket. Klart och fint var det, bebis mår alltså bra. Skönt!
 Student-bm frågar om vi vill ha in en kanna saft och jag säger tack men nej tack och förklarar att jag inte är så förtjust i den där körsbärssaften man alltid får på sjukhus. En stund senare kommer hon in med jordgubbssaft som hon letat upp. Blir lite kär, och får lite ont.

From nu är allting väldigt luddigt tidsmässigt och med stor sannolikhet stämmer inte min uppfattning överens med verkligheten, men det är kanske mindre viktigt egentligen.

 

Vid 18 får jag lustgas av snälla Laleh och den fungerar litegrann. Bara en stund dock. Får panik av smärtan och känner att det inte kommer att gå, att jag inte kommer att klara det här enbart med lustgas och den där profylaxen är som bortglömd. Ber om EDA trots att det står att jag inte vill ha. Mäter rädslan för nålar mot smärtan och det är ingen tvekan om att bedövning är den enda rätta vägen.

Efter en stund kommer narkosläkaren in, minns att jag inte behövde vänta så länge. Han är medveten om att jag är extremt nålrädd och beter sig trots det på ett väldigt klumpigt sätt och lyckas givetvis inte sätta bedövningen rätt alls. En annan läkare kommer in och efter lite pill är det gjort. Har pumpen kopplad i ryggraden och får andas ut. Med EDA och lustgas känner jag att det är hanterbart, att det är ungefär så som jag hade tänkt att det skulle vara utan. Jag minns denna tid som ganska okej, men jag tror att J är av en annan uppfattning. Jag var nog mer smärtpåverkad än vad jag vill minnas. Öppnar mig i alla fall från 5 till 9 cm på lite mer än 30 minuter, så kanske är det inte så konstigt att jag har ont.

Vid 22 känner jag helt plötsligt att nej, nu måste jag trycka på. Det enda jag minns är att bm säger att det inte är riktigt dags än, men att jag får lov att göra det om jag måste, och det måste jag. Det blir bara värre och värre men jag minns i efterhand att jag tar krystvärkarna ganska bra med lustgas. Vet dock att det inte riktigt stämmer. Även här har jag mer ont än vad hjärnan vill påminna mig om.

Blir undersökt med jämna mellanrum och det går sakta framåt, även bebisen inte är riktigt nere. Hon säger till oss att hon kommer att kalla på hjälp när bebisen är på väg att komma ut och det enda jag tänker på är att hon aldrig ringer efter någon. Känner att jag kommer få ligga här i en evighet och krysta. Vet att jag vid flera tillfällen svär och skriker att jag inte klarar det mer, att jag faktiskt dör nu. Jag vet inte säkert men gissar att det var så jag kände där och då.

Helt plötsligt ber hon J larma på väggen och en uska i stora fina glasögon kommer in. Jag vet inte vad som händer nu, men elektroden på bebisens huvud rycks loss och det kommer in en bm till som ska fästa den. Hon går förbi där nere för att komma till andra sidan och säger till dem att nej, det är ingen idé. Den här bebisen vill ju ut nu. De håller isär mina ben och jag trycker av bara helvete. Det kommer en värk till och jag krystar. Samtidigt som jag känner att någon håller emot. Blir svinsur och frågar skrikandes vad de håller på med. Sen är bebisen ute. J lägger upp på bröstet och herregud. Där ligger världens kladdigaste finaste bebis. Blir så himla rädd för att hon skriker och tror att hon ska dö. Men det gör hon inte. För ja. En hon är det ju visst.

Jag ska sys och ber om ordentligt med bedövning. Känner ingenting men tar lustgas ändå, bara för att jag kan och för att jag ska slippa vara nervös. Hela tiden med det lilla livet på magen.

Bara litegrann har jag brustit, får inte veta hur många stygn som sys eftersom de tydligen syr paralellt och det är svårt att räkna, men i journalen står det 1:a gradens bristning och jag antar att det är ganska lite.

Allt som ska grejas med grejas med och det är nog först när vi blir lämnade ifred med varandra och det här nya livet som det faktiskt går upp för mig vad som har hänt. Att hon ligger på mig istället för i mig.

Älskade lilla barn, och älskade J.

 

Utan J hade det här aldrig gått. Han fanns där för mig hela tiden, trots att jag inte ville ha honom nära, ha honom nära, på den stolen eller på den sidan. Han såg mig genomlida detta och kände sig så maktlös. Jag känner en enorm lycka över att han fanns där, och att vi gjorde detta tillsammans. Vi har bara vuxit som par och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. För det vi har gjort. För det som ligger och drömmer om mat just nu. Så ja, här sätter jag punkt för denna röriga och ovälskrivna historia. Snart vaknar världens bästa barn och då blir det amningsmys.

 

 

 

Hen har det allra mesta i de minsta storlekarna och låter hälsa att ni om ni tänkt köpa något gärna får satsta på storlek 62 & uppåt.

Väldigt gärna vill hen också ha saker från loppis/blocket/tradera, men det är ju lite svårare att göra specifika önskningar i de sortimenten.

 

 

Ett babygym

En sängmobil

Tunna filtar i roliga färger

En pedalhink att slänga sina blöjor i

Dregglisar

Strumpor(tunna & tjocka) & strumpbyxor med mycket färg.

Sagobäcker

Andra grejer som vi inte vet ifall man behöver men som kan vara bra att ha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, här har det inte rått febril aktivitet kan jag påstå, och ni märka. Ändå har ni klickat er in, antagligen för att få reda på om bebisen hare kommit än. NEJ! Det har hen inte. Lovar och svär så himla mycket att vi såklart kommer dela med oss av detta när det skett, men bara på villkoret att vi faktiskt slipper allt jävla tjat (som inte tas emot i all välmening fast ni tror det, speciellt inte från er som inte ens känner oss...) Sju dagar över tiden än så länge, och inte en enda känning i sikte. Eller jo, nu ljög jag. Har känningar hela tiden, men de ger ju upp innan min lilla tapp hinner öppna sig och har då alltså noll verkan. Så otroligt värdelöst.

Hade en hinnsvepning inbokad i torsdags, men förutom att känna mig totalt mörbultad i underlivet gav den ingen som helst effekt eftersom att den såklart inte kunde genomföras. Tappjäveln låg för långt bak och kunde inte dras fram, ens litegrann. "Den är ju mjuk i alla fall, det kan starta när som helst". Typ som att det skulle trösta oss. Vet att en förlossning kan starta när som helst. Vet också att jag kan få gå i två veckor till och sedan bli igångsatt. Under tiden ligger vårt barn och trivs lite för väl i magen på mig, och tjockar på sig. Tjock, tjock, tjock och tjock. Sen ut genom det där stället. Det enda jag kan se framför mig är ett trasigt underliv, framfall och avföringsinkontinens for life. Kul grej. Orkar ej. Vill bara få ut hen nu.

 

De senaste dagarna har jag hängt lite för mycket på familjeliv. Det är nästan så att jag har material nog att starta en egen kategori här i min virituella dagbok: Dagens familjeliv-bråk skulle den kunna heta. Givetvis kommer jag inte att göra det och givetvis inser jag att det egentligen bara är självdestruktivt att ge sig in i alla de här diskussionerna överhuvudtaget. Likväl går det inte att låta bli. Det är som en drog. Jag dras till forumet, så fort jag vaknar. Ibland kollar jag från telefonen innan jag ens stigit upp. Jag hoppas innerligt att detta beror på att jag har tråkigt och för mycket tid över, så om inte annat så kan väl snälla bebis komma nu så att hen kan rädda mig från detta självdestruktiva beteendet.

Idag är det måndag och inte vilken måndag som helst, utan just den där måndagen då appen säger att det är 29 dagar kvar till beräknad födsel. Det är konstigt det där, för hur mycket man än vet att det antagligen inte kommer att ske på utsatt datum så går man och räknar med det ändå. Styr sitt liv utifrån det här magiska datumet då ens liv (och underliv) radikalt kommer att förändras.

Sedan 34 fullgågna veckor passerades den 27 augusti har jag gått och väntat på att vattnet ska gå. Inte för att jag önskar att bebis ska anlända så tidigt, utan mer för att det ändå är okej om det skulle ske nu. Det var något magiskt med det datumet. Nu inbillar jag mig hela tiden att vattnet går och på nätterna när jag är uppe och kissar tänker jag att det nog är vattnet men att jag är för trött för att märka något och därför struntar i det.

I lördags trodde jag dock på riktigt att det var dags då jag fick förvärkar som inte var av denna värld. När jag satt där och skulle ringa förlossningen började jag gråta. Jag är ju inte redo att föda nu. Det kan absolut inte ske nu. Tur hade jag givetvis eftersom det inte var så allvarligt utan gick över efter en stund. Men min reaktion fick mig ändå att fundera. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig redo att föda barn, eller om det bara är att gilla läget och göra det ändå. Jag hoppas innerligt att jag inte drabbas av panik när det väl är dags.

 

Idag är också andra och sista delen av den profylaxkurs som vi får gå via mvc här i Partille. Förra veckan gick vi igenom avslappning och andning. Denna veckan ska vi få lära oss massage.

Trist att det är just denna vecka jag går dit på egen hand eftersom J har otroligt mycket att göra på jobbet. Jag tycker mer synd om honom eftersom jag vet att han så himla gärna vill vara med på detta, och att han behöver sova. Men nej. Det får de göra i nästa vecka, om de har tur.

Jag tror att jag har haft en förhållandevis svår graviditet, om jag jämför med andra. Egentligen spelar det ingen roll för det som har gjort och fortfarande gör att det är svårt är ju min upplevelse av det hela, och jag tycker att det är riktigt svårt. Just nu är jag fysiskt handikappad och mår illa hela tiden. Magen är i vägen för allt och jag kan inte stiga upp ur sängen utan att först vagga mig själv fram och tillbaka för att få fart. Jag kan inte heller städa eftersom jag inte orkar och får ont efter minsta fysiska ansträngning. Paniken över att vårt hem ser ut som en svinstia bara ökar, men vad ska jag göra när jag inte ens kan böja mig ner för att plocka upp saker som tappats på golvet. Igår när jag skulle ägna mig åt lite försiktigt tvättande fick jag så fruktansvärt ont i armarna av de tunga lyften att jag inte kunde avsluta. J hade givetvis hjälpt mig om det inte vore för att de har en deadline på jobbet alldeles snart och han jobbar cirka dygnet runt. Det är bara att hoppas att bebis inte vill komma ut tidigare för det ställer till problem för alla parter.

Det som gör mest ont av allt är att jag inte har en egen familj att vända mig till för att be om hjälp. Alla i J's familj är så otroligt snälla och erbjuder sig att hjälpa till än med det ena och det andra. Det gör att jag skäms ännu mer över den icke-existerande relationen mellan mig och min egen mamma. Jag skulle så gärna vilja kunna ringa henne och gråta lite över att jag är så fruktansvärt trött och rädd för detta. Jag önskar att vi hade haft en bra relation så att jag hade kunnat be henne om råd när jag inte vet hur jag ska ta mig igenom ännu en dag i detta tillstånd. Det mest naturliga borde vara att man vänder sig till sin mamma när man själv ska bli mamma, vem kan veta bättre än henne? Men nej. Det fungerar ju inte riktigt så i mitt fall och jag hatar det. För första gången på riktigt många år känns det så fruktansvärt hemskt att vi inte har en bra & god mor&dotter-relation. Inte så mycket att jag inte har det med henne, men att jag inte har det med någon. Jag vet att jag har så många som stöttar mig och finns där, men jag har ingen mamma och just nu kännns det så otroligt jobbigt. Jag känner mig riktigt riktigt ensam.

Bm-besök idag igen. Det blir ett fasligt rännande där numer kan jag tycka men det är tydligen helt nödvändigt och då får jag snällt foga mig i detta. Alla mår bra och är lyckliga. Bebis hjärta slår och magen växer som den ska. Hen informerade mig även om att det minsann inte alls är en vattenmelon som ligger och trycker i skrevet på mig utan lillhuvudet. Som jag misstänkt ett tag är nu bebis huvud fixerat. Gött mos!

Vi talade även om förlossningen och hur/var/när den ska ske. Jag har ju haft en viss oro över att inte riktigt veta vart jag kommer att föda, som man sällan gör här i Göteborgs-området. Då informerade hon mig om att jag är garanterad en plats på Östra, oavsett hur fullt det är. Ibland lönar det sig att vara lite speciell, hehe. Så. Det blir Östra. Det har egentligen aldrig spelat någon roll vart det hela ska ske eftersom jag hört lika delar bra och dåliga saker om de båda förlossningsavdelningarna. Det som är skönt är att nu veta redan i förväg och mentalt kunna förbereda sig på detta. Dessutom är det ju mycket närmre hem om vi inte skulle få lov att stanna vid första besöket.

Jag har även, efter samtyckte från J, tagit upp jakten på en doula. Vi var ganska inne på detta i början av graviditeten men sedan föll det i glömska av okänd anledning. Har skickat iväg lite mail som väntar på att få svar, sedan får tiden och personkemin utvisa vad som blir av det hela.

Igår var kanske den absolut sämsta dagen någonsin. Natten till måndagen sov jag nämligen inte alls. Krypningar i benen, svettningar som inte var av denna värld, en nästanmake som lät i sömnen osv osv. Precis allting var fel. Givetvis hade jag också bokat in en tvättid kl 7 på morgonen som jag absolut inte fick missa. Mina förutsättningar för att få mig en liten blund var alltså inte optimala, vilket ledde till att jag var ett vrak exakt hela dagen. Fick ett nervsammanbrott på J för att han hade byggt diskberg i diskstället. Gapade, skrek och grät om vartannat. Inte till honom givetvis, han var ju inte hemma. Men ja. Så trött var jag. Nog om det.

 

Idag träder jag, bebis & J in i v 34. Allting är alltså i sin ordning med veckorna, jag hade bara räknat lite konstigt. Igår var det åter dags för besök hos mvc. Efter avlämnandet av diverse kroppsvätskor skulle jag åter igen ställa mig på vågen. Med tanke på hur mycket magen vuxit och blivit ivägen bara den senaste veckan tänkte jag att det nog var ett par kilo plus, men icke. 1.2 kg ner sedan besöket för två veckor sedan. det känns som att jag går upp lite och går ner lite mer varannan gång jag är där. Bm förklarade det med att det kanske äntligen är så att vi hittat rätt levaxindos och att min skäldkörtel därför mår lite bättre. Hurra säger jag!

 

Annart värt att nämna kan vara att jag har bestämt mig för att avsluta kontakten med psykologen jag gått i samtal hos under graviditeten. Jag har fått en del goda råd där som kommer att hjälpa mig länge, men mina stora rädslor inför allt detta är trots allt sådant jag inte kan göra så mycket åt och därför tror jag att rätt approach bara är att utsätta sig för dem. Jag känner att det mest blir slöseri med tid nu att sitta och älta samma sak varje vecka. Förlossningen kommer ju närmare, vare sig jag vill eller ej och trots att jag är livrädd för exakt allting så tror jag faktiskt att vi kommer att klara det. Det måste vi göra.

Igår gick vi in i v 32, vilket enligt min barnmorska innebär att det är 10 veckor kvar. Jag vet inte riktigt hur det förhåller sig, men å andra sidan hade jag på gränsen till icke-godkänt i MaA så jag tror att jag genast ska lägga ner det där med att försöka räkna.

Att det inte är speciellt lång tid kvar går dock inte att förneka. Nu har jag även passerat min startvikt och ligger hela 600 gram över. Ingen panik säger de, men försök att intala en före detta ätstörd det... Förstår allt det där med att det kan vara viktigt med vikt, men ibland känns det som att det går lite till överdrift. Det som är svårt att veta är om det är jag eller mödravården som hetsar mest där. Vet faktiskt inte. Är så himla rädd för att bli tjock helt plötsligt, vilket kanske ter sig lite udda eftersom jag inte var spinkis den där januarikvällen då vi idkade samlag och gjorde ett barn. Nåväl, tjock eller ej så följer jag och bebis kurvor som vi ska och allt är i sin ordning.

En god nyhet jag fick reda på idag är att vi kommer att bli erbjudna profylaxkurs alldeles gratis på vårt mvc, något jag inte trodde ingick längre. Det lugnar nervositeten över förlossningen en smula. Jag hoppas bara att man faktiskt kommer ihåg att använda det man lärt sig också. Har lite svårt för att folk säger åt mig att jag ska förlita mig på Johan, och de som kan. Att det kommer att lösa sig. Rent logiskt vet jag ju att det inte längre finns någon återvändo, men det enda jag ser framför mig är ett söndertrasat kön som inte går att laga.Tur att jag redan packat ner extra mjukt toalettpapper i bb-väskan, ifall om att det skulle gå åt helvete... 

Igår låg jag och tänkte på en gammal vän, och en gammal blogg som ledde till att jag träffade den här vännen. En gång i tiden var jag faktiskt en mycket flitig bloggare, vilket jag själv har svårt att tro i dag. Så var det. Nog om det.

 

På bebisfronten inte jättemycket nytt. Är sjukskriven och handikappad. Har ett söndertrasat bäcken och sammandragningar som inte är av denna värld. Men min tapp är lång och fin (vad det nu betyder...) så det är visst inget att oroa sig för. Inte heller är mitt psyke något som utvecklats åt varken det ena eller det andra hållet. Har hunnit gå till psykologen staten så fint tillhandahåller två gånger, nu har vi semesteruppehåll. Får prestationsångest varje gång jag går dit och tänker att någon annan antagligen behöver just den resursen mer än jag. Tydligen är det icke så eftersom hen säger att jag har en problematisk relation till min mor som i allra högsta grad bör tas itu med nu när moderskapet stundar för mig. Säkert är det så. Vet dock ej om jag orkar. Känns som att det redan är för sent att göra något åt detta. Vi har även pratat om att jag helt plötsligt börjat bry mig om vad andra tycker om mig, och min rädsla för att "folk" ska tycka att jag är en dålig mamma, som att det där med dåligt moderskap går i arv. Vet ej vart vi hamnar så småningom, men lillhjärnan behöver nog samtalen ändå, så nu är det bara att avvakta och se om också jag kan räddas ur min egen tankemisär.

Idag blir det inget deppinlägg, inte av den sorten i alla fall. För nu vill jag både leva med mig själv, J och vårt barn igen och förhoppningsvis slipper jag uppleva det som hände förra veckan igen.

I söndags var vi med två st av våra nära och kära på IKEA. Uppdraget var att hitta en säng och eventuellt ett skötbord. Vi kom hem med det sistnämnda men inte sängen. Den är dock beställd och kommer senare. Jag är så glad och tacksam över att det finns människor i vår omgivning som hjälper oss med en massa saker. Som att köpa en säng med tillhörande madrass och allt annat man bör ha tex. Det underlättar för vår plånbok men skänker mig mest glädje eftersom jag vet att de hjälper till för att de verkligen vill göra någonting för oss och vårt barn, inte bara bidra med pengar.

På tal om pengar så satt vi och räknade på vår framtid, vad det kommer innebära ekonomiskt med föräldraledighet osv. Nu sitter vi ju tyvärr i en situation där bara J har fast arbete. Vi hade räknat med att han skulle kunna vara hemma en eller två dagar i veckan och därför kunna ta ut både föräldrapeng och få lön. Vi trodde också att vi hade stöd i lagen för att kunna lägga upp det hur vi ville, men tydligen hade vi fel. J har en chef som anser att det inte är särskilt lämpligt för verksamheten att han blir borta litegrann varje vecka utan säger att han bör ta ledigt under en längre period istället. Detta har vi absolut inte råd med och hamnar såklart i en situation där han måste jobba och jag blir hemma, vilket vi inte riktigt hade velat. Vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta men på något vis måste det gå. Vi är i alla fall helt inställda på att ägna oss åt saker som inte kostar pengar i sommar och försöka spara så mycket vi bara kan. Förhoppningsvis kan vi då lösa så att J får vara hemma en eller två månader. Med dubbeldagar och lite annat pussel så kommer detta nog gå bra ändå, men det blir lite besvärligt när saker och ting inte riktigt blir så man tänkt sig.

Jag blir så trött på det här. Att känna mig som en tickande bomb som hela tiden är några sekunder ifrån att explodera. Igår blev det bättre när J kom hem. I morse var det ganska bra till dess att mitt besök för dagen lämnade återbud och då fick jag panik. Igen. Det känns som att min ångest bara vågar sig fram när jag är ensam, men det är ju helt sjukt att jag ska behöva bli barnvaktad för att kunna andas ut. Men ja, ikväll har J någon slags fest med sitt jobb och kommer inte hem förrän jättesent så vi får se hur dagen går. Just nu går det ganska bra att inte låtsas om att jag helst vill lägga mig ner och dö, men vi får se. Försöker att inte googla symptom på graviditetsdepression för då kommer jag ju direkt att diagnostisera mig själv med det. Hatar detta. Hatar att känna såhär.

I lördags hände det. Någon sa till mig att jag hade blivit tjock. Sedan sa ytterligare en person att "nu är det minsann inte långt kvar". Detta var på intet vis illa menat och orden yttrades i all välmening. Där och då tog jag det hela med ro. Men igår kväll när vi åter hade installerat oss hemma bröt jag såklart ihop. För trots att det var mycket längesedan jag såg ut som min idéalbild av mig själv ser ut och trots att jag var en större tjej redan innan jag blev gravid så känns det som att jag bara blir fetare och fetare, inte mer gravid. Jag känner mig ful och äcklig, jag ser mig själv i spegeln och undrar hur J fortfarande kan vilja se på mig och ta på mig. Allting är bara fel. Jag är fel och jag är äcklig. Det kryper innifrån och jag känner den välbekanta känslan av att vilja döva min ångest med det för mig enda effektiva sättet. Tack och lov hamnar jag inte där. Men att jag vill göra det är precis lika illa. Jag hatar att jag längtar efter en tid av sjukdom och misär. Det där med kontroll. Älskade hatade kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag äcklas mer än någonsin av mig själv.
Jag önskar att allting vore rosenskimrande och att jag var tacksam över att vårt barn verkar må bra.Jag önskar så innerligt att det var så. Men istället så hatar jag, och äcklas av mig själv.

Nästan en månad har gått sedan sist och lite har faktiskt hunnit hända. Vi var ju på rutinultraljud som gick fint. Så sjuk och fantastisk känsla att ligga där och faktiskt se att det rör sig en bebis inuti mig. Något jag inte heller hade räknat med var att det skulle göra så himla ont att genomföra själva ultraljudet. Det kändes som att barnmorskan hade som mål att borra sig igenom hela mig. Tydligen var det nödvändigt och då fick jag ju så snällt finna mig. Men behagligt var det då rakt inte.
Någonstans på vägen har även min rädsla för förlossningen bytts ut mot en rädsla hur saker ska bli sedan, hur jag ska klara av att bli och vara en bra mor, utan att bli som min egen mor. Efter lite dividerande med bästa barnmorskan på mvc kom hon fram till att det vore sunt att jag gick till en psykolog och redde i detta, så nu väntar jag på kallelsen som bör dyka upp i veckan. Trots att jag tyckt mig vara färdig med den delen av mitt liv så kan det ju inte skada att faktiskt få lufta sina tankar med någon som kan stötta mig och komma med bra verktyg. Nu får jag ju både stöttning och verktyg hela tiden av vänner och bekanta men det är bra att ett opartiskt öga får kika lite på mitt inre. Tror jag.
I helgen har lilten i magen gjort oss lite oroliga eftersom det vart lägre aktivitet än vanligt, så igår ringde jag till mvc och A klämde in mig på eftermiddagen. Efter lite letande hittade hen ett fint och snabbt hjärtljud. Lättnaden gjorde att jag började gråta. Såklart. Det är mer regel än undantag nu för tiden. Men i alla fall. På kvällen kände nog liten av att vi vart lite orolig för när J läste godnattsaga blev det fullt liv där inne. Vi kände det båda två och det var så himla mys. Idag är ordningen återställd och jag har fått mig många buffar under dagen.
För övrigt finns inte så mycket att berätta. Förutom att jag har upptäckt mjölk på andra ställen än i kylskåpet och i min mun. Men det ska ju visst vara så det med.

Ja, för lite så känns det. Som att hen simmar runt där inne, med riktiga simtag och allt. Vi får oss båda ett gott skratt när vi föreställer oss hur det ser ut. Antagligen inte alls så, men det låtas vi inte om. I början var jag osäker på vad det var som bubblade runt men nu går det inte att ta miste på att hen lever rövare där inne. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan det känns även på utsidan, så att också J kan få känna.

Magen har börjat växa till sig också. Trodde inte att det skulle märkas eftersom jag är stor redan från början, men det gör det. Trodde ännu mindre att jag faktiskt skulle bry mig om att jag faktiskt blev större och att kroppen helt plötsligt får en helt annan roll än vad den hittills haft. Men inte heller det lämnar mig oberörd och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte mådde fruktansvärt dåligt stundtals över att inte kunna vara mig själv på samma sätt som innan. Men var sak har sin tid och jag hoppas att det ger med sig så småningom. Snart har vi gått halvtid, men redan på onsdag är det dags för det efterlängtade rutinultraljudet. Hoppas hen lever även då.

En alldeles vanlig dag är det idag. Igår också. Det var flera dagar sedan jag faktiskt kände mig gravid. Nu känns allting bara precis som det alltid har gjort. Jag vet inte om det betyder att jag kommit in i ett nytt skede av graviditeten eller om jag faktiskt har förlorat barnet i magen. Inga synliga tecken har gjort sig tillkänna men jag har läst att det ibland går fler veckor från det att barnet dör till att man får själva missfallet. Kanske är det rädslan efter fallet som spökar, för trots att jag föll på rygg så kan det nog ha skadat ändå. Jag vet inte. Önskar man hade fått gå på ultraljud varje dag för att försäkra sig om att allting står rätt till. Imorgon blir det mvc igen, hoppas jag kan få lite klarhet där.

Det ligger ett barn i min mage. Ett till synes friskt och välmående barn på 57.4 mm. Det var ett omvälvande möte far, mor och hen emellan. Jag tror att det var där och då det gick upp för mig att vi verkligen ska bli föräldrar. Att vårt barn faktiskt ligger där och har ett hjärta som slår. Det är så konstigt och helt fantastiskt.

Annars är läget ungefär som tidigare. Jag har börjat må illa igen, mycket på grund av sura uppstötningar och en öppen magmun. Det känns ändå okej. Nu vet jag ju att det är värt det, och som min fina vän sa till mig förut så är det ju faktiskt ett gott tecken att må väldigt illa eftersom det betyder att hormonflödet är stort och då förhoppningsvis bebis är välmående.

På onsdag går vi in i v 13. Johan, magen och jag. Innan dess ska ett vul klämmas in (i mig, hehe) och jag är så fruktansvärt orolig för att min vaginadoktor ska säga att det finns två små bebisar där inne. Jag vill verkligen under inga som helst omständigheter ha tvillingar. Just därför är jag givetvis helt säker på att det är just två som ligger och samsas om platsen i min livmoder. I morgon kl 8 vet vi. Tills dess är det bara att låtsas som att det regnar antar jag.
Annars händer inte så mycket i min gravida tillvaro. Jag är inte så illamående men ganska trött. Så har det varit ett tag nu och jag gissar att det är vad som kommer vara innan det händer något på riktigt. Innan jag blir bebisfet och får ont i ryggen.

Jag hade någon slags ambition och tro om att jag skulle uppdatera varje dag eftersom att det är så mycket som sker och ingen dag är den andra lik.
Tyvärr har det varit tvärtom. Alla dagar har sett likadana ut. Med huvudet i toastolen känner man sig inte som en kung direkt, men det är ju såhär det ska vara, intalar jag mig själv hela tiden.
Sedan att jag är deprimerad och inte gör annat än att sova bort mina dagar och inte alls längtar efter det lilla livet i magen, det talar vi inte högt om, för det gör man ju inte om man ska bli en bra mamma, har jag hört.
Idag går vi in i v 9 och den 27 mars är det dags för första ultraljudet. Jag hoppas innerligt att det blir lite mer verkligen då, men J säger att det kanske inte blir det, och att det också är okej. Han är så fin för han dömer mig inte, trots att jag mest inte alls vill kramas eller längtar efter en bebis just nu.

Idag har 40 av 280 dagar passerat. Vad hade vi gjort utan all information som ständigt matas in i våra huvuden.
Kanske hade jag inte haft så dåligt samvete över att jag inte är glad och tacksam. Kanske hade det inte gjort så ont att läsa om att alla andra är så lyckliga och varje sekund av illamående förstås är värt det eftersom belöningen kommer sedan.
Jag känner inte så. Jag känner inte glädjen över att vara gravid. Jag känner inte att det är värt det. Inte just nu. Men såklart lever jag med hoppet om att det ska bli bättre.
Känner mig dessutom ful och oattraktiv och vill helst inte att Johan ska vara nära mig. Brösten har redan vuxit jättemycket och är helt olika stora. Ser dumt ut. Inte för att jag egentligen bryr mig om en sådan sak, men jag hade önskat att det kanske hade dykt upp en sak i taget. Inte dålig hy, fett håra och fula bröst på samma gång. Men ja. Alla säger ju att det är värt det, så jag hoppas att jag snart mäktar med att lita på det.
Imorgon blir det första besöket på MVC. Mina förväntningar på det är väl att barnmorskan ska ge mig lite tröst och säga att det jag känner är helt normalt. Vi får hoppas på det bästa.

Det tog sig. Vi plussade och nu ligger det en liten ärta i min mage. Vem kunde anat? Kanske jag själv på ett omedvetet plan eftersom jag nekade mig själv det glas rödvin jag så innerligt suktade efter några dagar innan vi testade positivt.
Vi är båda två väldigt glada även om det stundtals är svårt att förstå att vi faktiskt ska få ett barn. Det är ju ännu väldigt tidigt och jag är lite för medveten om riskerna, tyvärr. Men jag tror ändå att det bästa är att tänka positivt och utgå ifrån att det kommer gå jättebra.

Idag kom folsyretabletterna på posten. Det är ju ett projekt det här, med att försöka bli gravid. För tydligen måste man göra en massa saker innan själva befruktningen ska äga rum. Som att äta folsyra tex. Jag har hela tiden trott att det är något man gör först när det lilla livet ligger där inne och skvalpar i fostervatten, men icke. Så nu är det bara att börja. En månad innan beräknad befruktning ska man äta folsyra. Eftersom jag hade ägglossning igår och sexandet kändes för påtvingat och alltså uteblev blir det ju inget den här gången. Så jag börjar med tabletterna idag och hoppas att ett foster dyker upp så småningom. Det kommer i alla fall inte födas med ryggmärksbråck, det är då säkert. För min folsyra, den tar jag!