samma gamla visa.
Jag blir så trött på det här. Att känna mig som en tickande bomb som hela tiden är några sekunder ifrån att explodera. Igår blev det bättre när J kom hem. I morse var det ganska bra till dess att mitt besök för dagen lämnade återbud och då fick jag panik. Igen. Det känns som att min ångest bara vågar sig fram när jag är ensam, men det är ju helt sjukt att jag ska behöva bli barnvaktad för att kunna andas ut. Men ja, ikväll har J någon slags fest med sitt jobb och kommer inte hem förrän jättesent så vi får se hur dagen går. Just nu går det ganska bra att inte låtsas om att jag helst vill lägga mig ner och dö, men vi får se. Försöker att inte googla symptom på graviditetsdepression för då kommer jag ju direkt att diagnostisera mig själv med det. Hatar detta. Hatar att känna såhär.
