the greatest view

De senaste dagarna har jag hängt lite för mycket på familjeliv. Det är nästan så att jag har material nog att starta en egen kategori här i min virituella dagbok: Dagens familjeliv-bråk skulle den kunna heta. Givetvis kommer jag inte att göra det och givetvis inser jag att det egentligen bara är självdestruktivt att ge sig in i alla de här diskussionerna överhuvudtaget. Likväl går det inte att låta bli. Det är som en drog. Jag dras till forumet, så fort jag vaknar. Ibland kollar jag från telefonen innan jag ens stigit upp. Jag hoppas innerligt att detta beror på att jag har tråkigt och för mycket tid över, så om inte annat så kan väl snälla bebis komma nu så att hen kan rädda mig från detta självdestruktiva beteendet.

Idag är det måndag och inte vilken måndag som helst, utan just den där måndagen då appen säger att det är 29 dagar kvar till beräknad födsel. Det är konstigt det där, för hur mycket man än vet att det antagligen inte kommer att ske på utsatt datum så går man och räknar med det ändå. Styr sitt liv utifrån det här magiska datumet då ens liv (och underliv) radikalt kommer att förändras.

Sedan 34 fullgågna veckor passerades den 27 augusti har jag gått och väntat på att vattnet ska gå. Inte för att jag önskar att bebis ska anlända så tidigt, utan mer för att det ändå är okej om det skulle ske nu. Det var något magiskt med det datumet. Nu inbillar jag mig hela tiden att vattnet går och på nätterna när jag är uppe och kissar tänker jag att det nog är vattnet men att jag är för trött för att märka något och därför struntar i det.

I lördags trodde jag dock på riktigt att det var dags då jag fick förvärkar som inte var av denna värld. När jag satt där och skulle ringa förlossningen började jag gråta. Jag är ju inte redo att föda nu. Det kan absolut inte ske nu. Tur hade jag givetvis eftersom det inte var så allvarligt utan gick över efter en stund. Men min reaktion fick mig ändå att fundera. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig redo att föda barn, eller om det bara är att gilla läget och göra det ändå. Jag hoppas innerligt att jag inte drabbas av panik när det väl är dags.

 

Idag är också andra och sista delen av den profylaxkurs som vi får gå via mvc här i Partille. Förra veckan gick vi igenom avslappning och andning. Denna veckan ska vi få lära oss massage.

Trist att det är just denna vecka jag går dit på egen hand eftersom J har otroligt mycket att göra på jobbet. Jag tycker mer synd om honom eftersom jag vet att han så himla gärna vill vara med på detta, och att han behöver sova. Men nej. Det får de göra i nästa vecka, om de har tur.

Jag tror att jag har haft en förhållandevis svår graviditet, om jag jämför med andra. Egentligen spelar det ingen roll för det som har gjort och fortfarande gör att det är svårt är ju min upplevelse av det hela, och jag tycker att det är riktigt svårt. Just nu är jag fysiskt handikappad och mår illa hela tiden. Magen är i vägen för allt och jag kan inte stiga upp ur sängen utan att först vagga mig själv fram och tillbaka för att få fart. Jag kan inte heller städa eftersom jag inte orkar och får ont efter minsta fysiska ansträngning. Paniken över att vårt hem ser ut som en svinstia bara ökar, men vad ska jag göra när jag inte ens kan böja mig ner för att plocka upp saker som tappats på golvet. Igår när jag skulle ägna mig åt lite försiktigt tvättande fick jag så fruktansvärt ont i armarna av de tunga lyften att jag inte kunde avsluta. J hade givetvis hjälpt mig om det inte vore för att de har en deadline på jobbet alldeles snart och han jobbar cirka dygnet runt. Det är bara att hoppas att bebis inte vill komma ut tidigare för det ställer till problem för alla parter.

Det som gör mest ont av allt är att jag inte har en egen familj att vända mig till för att be om hjälp. Alla i J's familj är så otroligt snälla och erbjuder sig att hjälpa till än med det ena och det andra. Det gör att jag skäms ännu mer över den icke-existerande relationen mellan mig och min egen mamma. Jag skulle så gärna vilja kunna ringa henne och gråta lite över att jag är så fruktansvärt trött och rädd för detta. Jag önskar att vi hade haft en bra relation så att jag hade kunnat be henne om råd när jag inte vet hur jag ska ta mig igenom ännu en dag i detta tillstånd. Det mest naturliga borde vara att man vänder sig till sin mamma när man själv ska bli mamma, vem kan veta bättre än henne? Men nej. Det fungerar ju inte riktigt så i mitt fall och jag hatar det. För första gången på riktigt många år känns det så fruktansvärt hemskt att vi inte har en bra & god mor&dotter-relation. Inte så mycket att jag inte har det med henne, men att jag inte har det med någon. Jag vet att jag har så många som stöttar mig och finns där, men jag har ingen mamma och just nu kännns det så otroligt jobbigt. Jag känner mig riktigt riktigt ensam.