the greatest view

Idag blir det inget deppinlägg, inte av den sorten i alla fall. För nu vill jag både leva med mig själv, J och vårt barn igen och förhoppningsvis slipper jag uppleva det som hände förra veckan igen.

I söndags var vi med två st av våra nära och kära på IKEA. Uppdraget var att hitta en säng och eventuellt ett skötbord. Vi kom hem med det sistnämnda men inte sängen. Den är dock beställd och kommer senare. Jag är så glad och tacksam över att det finns människor i vår omgivning som hjälper oss med en massa saker. Som att köpa en säng med tillhörande madrass och allt annat man bör ha tex. Det underlättar för vår plånbok men skänker mig mest glädje eftersom jag vet att de hjälper till för att de verkligen vill göra någonting för oss och vårt barn, inte bara bidra med pengar.

På tal om pengar så satt vi och räknade på vår framtid, vad det kommer innebära ekonomiskt med föräldraledighet osv. Nu sitter vi ju tyvärr i en situation där bara J har fast arbete. Vi hade räknat med att han skulle kunna vara hemma en eller två dagar i veckan och därför kunna ta ut både föräldrapeng och få lön. Vi trodde också att vi hade stöd i lagen för att kunna lägga upp det hur vi ville, men tydligen hade vi fel. J har en chef som anser att det inte är särskilt lämpligt för verksamheten att han blir borta litegrann varje vecka utan säger att han bör ta ledigt under en längre period istället. Detta har vi absolut inte råd med och hamnar såklart i en situation där han måste jobba och jag blir hemma, vilket vi inte riktigt hade velat. Vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta men på något vis måste det gå. Vi är i alla fall helt inställda på att ägna oss åt saker som inte kostar pengar i sommar och försöka spara så mycket vi bara kan. Förhoppningsvis kan vi då lösa så att J får vara hemma en eller två månader. Med dubbeldagar och lite annat pussel så kommer detta nog gå bra ändå, men det blir lite besvärligt när saker och ting inte riktigt blir så man tänkt sig.

Jag blir så trött på det här. Att känna mig som en tickande bomb som hela tiden är några sekunder ifrån att explodera. Igår blev det bättre när J kom hem. I morse var det ganska bra till dess att mitt besök för dagen lämnade återbud och då fick jag panik. Igen. Det känns som att min ångest bara vågar sig fram när jag är ensam, men det är ju helt sjukt att jag ska behöva bli barnvaktad för att kunna andas ut. Men ja, ikväll har J någon slags fest med sitt jobb och kommer inte hem förrän jättesent så vi får se hur dagen går. Just nu går det ganska bra att inte låtsas om att jag helst vill lägga mig ner och dö, men vi får se. Försöker att inte googla symptom på graviditetsdepression för då kommer jag ju direkt att diagnostisera mig själv med det. Hatar detta. Hatar att känna såhär.

I lördags hände det. Någon sa till mig att jag hade blivit tjock. Sedan sa ytterligare en person att "nu är det minsann inte långt kvar". Detta var på intet vis illa menat och orden yttrades i all välmening. Där och då tog jag det hela med ro. Men igår kväll när vi åter hade installerat oss hemma bröt jag såklart ihop. För trots att det var mycket längesedan jag såg ut som min idéalbild av mig själv ser ut och trots att jag var en större tjej redan innan jag blev gravid så känns det som att jag bara blir fetare och fetare, inte mer gravid. Jag känner mig ful och äcklig, jag ser mig själv i spegeln och undrar hur J fortfarande kan vilja se på mig och ta på mig. Allting är bara fel. Jag är fel och jag är äcklig. Det kryper innifrån och jag känner den välbekanta känslan av att vilja döva min ångest med det för mig enda effektiva sättet. Tack och lov hamnar jag inte där. Men att jag vill göra det är precis lika illa. Jag hatar att jag längtar efter en tid av sjukdom och misär. Det där med kontroll. Älskade hatade kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag äcklas mer än någonsin av mig själv.
Jag önskar att allting vore rosenskimrande och att jag var tacksam över att vårt barn verkar må bra.Jag önskar så innerligt att det var så. Men istället så hatar jag, och äcklas av mig själv.