the greatest view

Bm-besök idag igen. Det blir ett fasligt rännande där numer kan jag tycka men det är tydligen helt nödvändigt och då får jag snällt foga mig i detta. Alla mår bra och är lyckliga. Bebis hjärta slår och magen växer som den ska. Hen informerade mig även om att det minsann inte alls är en vattenmelon som ligger och trycker i skrevet på mig utan lillhuvudet. Som jag misstänkt ett tag är nu bebis huvud fixerat. Gött mos!

Vi talade även om förlossningen och hur/var/när den ska ske. Jag har ju haft en viss oro över att inte riktigt veta vart jag kommer att föda, som man sällan gör här i Göteborgs-området. Då informerade hon mig om att jag är garanterad en plats på Östra, oavsett hur fullt det är. Ibland lönar det sig att vara lite speciell, hehe. Så. Det blir Östra. Det har egentligen aldrig spelat någon roll vart det hela ska ske eftersom jag hört lika delar bra och dåliga saker om de båda förlossningsavdelningarna. Det som är skönt är att nu veta redan i förväg och mentalt kunna förbereda sig på detta. Dessutom är det ju mycket närmre hem om vi inte skulle få lov att stanna vid första besöket.

Jag har även, efter samtyckte från J, tagit upp jakten på en doula. Vi var ganska inne på detta i början av graviditeten men sedan föll det i glömska av okänd anledning. Har skickat iväg lite mail som väntar på att få svar, sedan får tiden och personkemin utvisa vad som blir av det hela.

Igår var kanske den absolut sämsta dagen någonsin. Natten till måndagen sov jag nämligen inte alls. Krypningar i benen, svettningar som inte var av denna värld, en nästanmake som lät i sömnen osv osv. Precis allting var fel. Givetvis hade jag också bokat in en tvättid kl 7 på morgonen som jag absolut inte fick missa. Mina förutsättningar för att få mig en liten blund var alltså inte optimala, vilket ledde till att jag var ett vrak exakt hela dagen. Fick ett nervsammanbrott på J för att han hade byggt diskberg i diskstället. Gapade, skrek och grät om vartannat. Inte till honom givetvis, han var ju inte hemma. Men ja. Så trött var jag. Nog om det.

 

Idag träder jag, bebis & J in i v 34. Allting är alltså i sin ordning med veckorna, jag hade bara räknat lite konstigt. Igår var det åter dags för besök hos mvc. Efter avlämnandet av diverse kroppsvätskor skulle jag åter igen ställa mig på vågen. Med tanke på hur mycket magen vuxit och blivit ivägen bara den senaste veckan tänkte jag att det nog var ett par kilo plus, men icke. 1.2 kg ner sedan besöket för två veckor sedan. det känns som att jag går upp lite och går ner lite mer varannan gång jag är där. Bm förklarade det med att det kanske äntligen är så att vi hittat rätt levaxindos och att min skäldkörtel därför mår lite bättre. Hurra säger jag!

 

Annart värt att nämna kan vara att jag har bestämt mig för att avsluta kontakten med psykologen jag gått i samtal hos under graviditeten. Jag har fått en del goda råd där som kommer att hjälpa mig länge, men mina stora rädslor inför allt detta är trots allt sådant jag inte kan göra så mycket åt och därför tror jag att rätt approach bara är att utsätta sig för dem. Jag känner att det mest blir slöseri med tid nu att sitta och älta samma sak varje vecka. Förlossningen kommer ju närmare, vare sig jag vill eller ej och trots att jag är livrädd för exakt allting så tror jag faktiskt att vi kommer att klara det. Det måste vi göra.

Igår gick vi in i v 32, vilket enligt min barnmorska innebär att det är 10 veckor kvar. Jag vet inte riktigt hur det förhåller sig, men å andra sidan hade jag på gränsen till icke-godkänt i MaA så jag tror att jag genast ska lägga ner det där med att försöka räkna.

Att det inte är speciellt lång tid kvar går dock inte att förneka. Nu har jag även passerat min startvikt och ligger hela 600 gram över. Ingen panik säger de, men försök att intala en före detta ätstörd det... Förstår allt det där med att det kan vara viktigt med vikt, men ibland känns det som att det går lite till överdrift. Det som är svårt att veta är om det är jag eller mödravården som hetsar mest där. Vet faktiskt inte. Är så himla rädd för att bli tjock helt plötsligt, vilket kanske ter sig lite udda eftersom jag inte var spinkis den där januarikvällen då vi idkade samlag och gjorde ett barn. Nåväl, tjock eller ej så följer jag och bebis kurvor som vi ska och allt är i sin ordning.

En god nyhet jag fick reda på idag är att vi kommer att bli erbjudna profylaxkurs alldeles gratis på vårt mvc, något jag inte trodde ingick längre. Det lugnar nervositeten över förlossningen en smula. Jag hoppas bara att man faktiskt kommer ihåg att använda det man lärt sig också. Har lite svårt för att folk säger åt mig att jag ska förlita mig på Johan, och de som kan. Att det kommer att lösa sig. Rent logiskt vet jag ju att det inte längre finns någon återvändo, men det enda jag ser framför mig är ett söndertrasat kön som inte går att laga.Tur att jag redan packat ner extra mjukt toalettpapper i bb-väskan, ifall om att det skulle gå åt helvete...