the greatest view

Jag hade någon slags ambition och tro om att jag skulle uppdatera varje dag eftersom att det är så mycket som sker och ingen dag är den andra lik.
Tyvärr har det varit tvärtom. Alla dagar har sett likadana ut. Med huvudet i toastolen känner man sig inte som en kung direkt, men det är ju såhär det ska vara, intalar jag mig själv hela tiden.
Sedan att jag är deprimerad och inte gör annat än att sova bort mina dagar och inte alls längtar efter det lilla livet i magen, det talar vi inte högt om, för det gör man ju inte om man ska bli en bra mamma, har jag hört.
Idag går vi in i v 9 och den 27 mars är det dags för första ultraljudet. Jag hoppas innerligt att det blir lite mer verkligen då, men J säger att det kanske inte blir det, och att det också är okej. Han är så fin för han dömer mig inte, trots att jag mest inte alls vill kramas eller längtar efter en bebis just nu.

Idag har 40 av 280 dagar passerat. Vad hade vi gjort utan all information som ständigt matas in i våra huvuden.
Kanske hade jag inte haft så dåligt samvete över att jag inte är glad och tacksam. Kanske hade det inte gjort så ont att läsa om att alla andra är så lyckliga och varje sekund av illamående förstås är värt det eftersom belöningen kommer sedan.
Jag känner inte så. Jag känner inte glädjen över att vara gravid. Jag känner inte att det är värt det. Inte just nu. Men såklart lever jag med hoppet om att det ska bli bättre.
Känner mig dessutom ful och oattraktiv och vill helst inte att Johan ska vara nära mig. Brösten har redan vuxit jättemycket och är helt olika stora. Ser dumt ut. Inte för att jag egentligen bryr mig om en sådan sak, men jag hade önskat att det kanske hade dykt upp en sak i taget. Inte dålig hy, fett håra och fula bröst på samma gång. Men ja. Alla säger ju att det är värt det, så jag hoppas att jag snart mäktar med att lita på det.
Imorgon blir det första besöket på MVC. Mina förväntningar på det är väl att barnmorskan ska ge mig lite tröst och säga att det jag känner är helt normalt. Vi får hoppas på det bästa.

Det tog sig. Vi plussade och nu ligger det en liten ärta i min mage. Vem kunde anat? Kanske jag själv på ett omedvetet plan eftersom jag nekade mig själv det glas rödvin jag så innerligt suktade efter några dagar innan vi testade positivt.
Vi är båda två väldigt glada även om det stundtals är svårt att förstå att vi faktiskt ska få ett barn. Det är ju ännu väldigt tidigt och jag är lite för medveten om riskerna, tyvärr. Men jag tror ändå att det bästa är att tänka positivt och utgå ifrån att det kommer gå jättebra.