the greatest view

I lördags hände det. Någon sa till mig att jag hade blivit tjock. Sedan sa ytterligare en person att "nu är det minsann inte långt kvar". Detta var på intet vis illa menat och orden yttrades i all välmening. Där och då tog jag det hela med ro. Men igår kväll när vi åter hade installerat oss hemma bröt jag såklart ihop. För trots att det var mycket längesedan jag såg ut som min idéalbild av mig själv ser ut och trots att jag var en större tjej redan innan jag blev gravid så känns det som att jag bara blir fetare och fetare, inte mer gravid. Jag känner mig ful och äcklig, jag ser mig själv i spegeln och undrar hur J fortfarande kan vilja se på mig och ta på mig. Allting är bara fel. Jag är fel och jag är äcklig. Det kryper innifrån och jag känner den välbekanta känslan av att vilja döva min ångest med det för mig enda effektiva sättet. Tack och lov hamnar jag inte där. Men att jag vill göra det är precis lika illa. Jag hatar att jag längtar efter en tid av sjukdom och misär. Det där med kontroll. Älskade hatade kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag äcklas mer än någonsin av mig själv.
Jag önskar att allting vore rosenskimrande och att jag var tacksam över att vårt barn verkar må bra.Jag önskar så innerligt att det var så. Men istället så hatar jag, och äcklas av mig själv.