8 oktober, det magiska datumet.
Idag är det måndag och inte vilken måndag som helst, utan just den där måndagen då appen säger att det är 29 dagar kvar till beräknad födsel. Det är konstigt det där, för hur mycket man än vet att det antagligen inte kommer att ske på utsatt datum så går man och räknar med det ändå. Styr sitt liv utifrån det här magiska datumet då ens liv (och underliv) radikalt kommer att förändras.
Sedan 34 fullgågna veckor passerades den 27 augusti har jag gått och väntat på att vattnet ska gå. Inte för att jag önskar att bebis ska anlända så tidigt, utan mer för att det ändå är okej om det skulle ske nu. Det var något magiskt med det datumet. Nu inbillar jag mig hela tiden att vattnet går och på nätterna när jag är uppe och kissar tänker jag att det nog är vattnet men att jag är för trött för att märka något och därför struntar i det.
I lördags trodde jag dock på riktigt att det var dags då jag fick förvärkar som inte var av denna värld. När jag satt där och skulle ringa förlossningen började jag gråta. Jag är ju inte redo att föda nu. Det kan absolut inte ske nu. Tur hade jag givetvis eftersom det inte var så allvarligt utan gick över efter en stund. Men min reaktion fick mig ändå att fundera. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig redo att föda barn, eller om det bara är att gilla läget och göra det ändå. Jag hoppas innerligt att jag inte drabbas av panik när det väl är dags.
Idag är också andra och sista delen av den profylaxkurs som vi får gå via mvc här i Partille. Förra veckan gick vi igenom avslappning och andning. Denna veckan ska vi få lära oss massage.
Trist att det är just denna vecka jag går dit på egen hand eftersom J har otroligt mycket att göra på jobbet. Jag tycker mer synd om honom eftersom jag vet att han så himla gärna vill vara med på detta, och att han behöver sova. Men nej. Det får de göra i nästa vecka, om de har tur.
